Paniken som uppstår när man får mens för tidigt. En vecka för tidigt. Totalt oväntat. När man är naken. Precis utkommen ur duschen. På gymet. Alltså inte hemma, utan PÅ GYMET!! Need I say more? Min mamma har dock lärt mig (lögn. Min mamma har inte lärt mig särskilt mycket mer än att jag är stark och dessutom borde akta mig för alkohol och folk som förtärt förmycket av denna vara under en längre period.) att man alltid ska se livet från den ljusa sidan. Såååå.. Det blir iaf jävligt svårt för heteronormativa bittertanter att hävda att jag hamnat i fel omklädningsrum? Ja, det är ju.. Bra?

Testade idag cxworx för första gången. Hade inte särskilt höga förväntningar, utan istället planer på att behöva pumpa vidare på maskinerna efteråt, eftersom att passet bara var en halvtimme långt. Men det var fan bra! Brände riktigt gött i musklerna och vid ett par tillfällen sneglade jag på klockan och undrade stilla (skrek inombords) hur tiden kunde gå så långsamt (hur jävla lång tid en halvtimme kunde vara eftersom att tiden aldrig tog slut!?). Lugnt och sansat alltså. Eventuella svordomar beskyller jag för tillfället PMS:en.

Därefter begav sig älskling mot jobb och jag åkte hem till hunden och åt en andra frukost bestående av knäckemackor med ägg och mayo, oboy och lite goa värktabletter. Tänker nu lägga mig i fosterställning och totalignorera att jag har en tvätt-tid som jag akut borde utnyttja. När jag vaknar igen ska jag ringa en läkare för att rådfråga om avlägsning av livmoder, alternativt könsbyte.. Ja, lite så har jag det för tillfället.



Sedan har jag även hört att det ska vara till hjälp att hålla gnistan vid liv om man skickar kärleksfulla sms till varandra under då den ena parten befinner sig på arbetet. Vad gör vanliga par? Vad skriver de till varandra? Jag har hört talas om något de refererar till som "söta sms" eller "kärleksförklaringar". Jag förstår inte? Såhär har vi det, faller det in i ovan nämnda kategorier?