Down, set, go

Igår stod jag i min näst intill tomma lägenhet efter att inte ha varit där på tre veckor. Ett par gitarrer, förstärkare och mitt liv i form av priser, prydnadsgrejer, bilder och diplom bland annat småskrafs var det enda som fyllde ett hörn av vardagsrumsgolvet. Garderoben fann jag näst intill tom och det enda som fanns i köket var gamla räkningar och odiskade tallrikar och glas.

Jag och Cecilia Nordlund hade haft en sjukt bra intervju, där hon gjorde ett videoporträtt av mig till sin skivrelease, och hon hade just gått. Jag tänkte bara diska undan, ta det viktigaste med mig och bege mig ut på ännu ett av mina nattliga äventyr.. Men när jag tänt en cigg och Howie Day´s "she says" strömmade ur högtalarna var det som en stor våg av minnen plötslig knockade omkull mig. Rena rama tsunamin! Blev stående helt orörlig i balkongdörren, stirrandes ut över mitt kvarter, utan en chans att kunna sortera alla tankar som plötsligt virvlade runt som någon sorts emotionell konfetti och skapade oreda i hjärnan. Känslorna yrade runt som hos en hormonstinn gravid kvinna som varken vet in eller ut.

Det känns helt sjukt att bara lämna allt som man spenderat sina hittills levda år på att bygga upp. Att flytta 30 mil bort från staden man växt upp i. Helt plötsligt har jag börjat tveka, är galet rädd för att jag tar fel beslut som drar nu. Inte minst med tanke på kontaktnätet jag på senaste byggt upp inom malmös musiker, bandbokare och klubbfixare. Det har dessutom varit på deras initiativ, de som ber en spela, ger en jobb eller bjuder in en till privata fester. Hur fan fixar jag sådant i götet? Min musikaliska utveckling kommer dö stenhårt och backa tillbaka till noll!

Och alla vänner? Visst, jag har många fina vänner uppåtlandet också, men de som står mig närmast? de som varit med mig hela vintern när jag brutit ihop efter bakslag som bedrägerier, läkardiagnoser eller ett krossat hjärta? Den kontakten man får efter sådant är inget man kan bygga upp på två röda.

Åh Gud (även om jag är ateist som fan) säg att jag bara har kalla fötter och att denna oroliga magkänsla som vägrar släppa taget om mina nerver flyger o far nästa torsdag då jag lämnar skåne för mitt nya hem i västra götaland. Tack på förhand.

Med jämna mellanrum blir jag nästan tårögd när minnena gör sig påminda, det värker i kroppen av längtan och tankarna är mer eller mindre helatiden i de där härliga augustidagarna. Jag är kär! I vem? nejnej, i VAD heter det. popkollo i mitt arma flathjärta för evigt.

26 coola ungdomar, 6 härliga musikhandlerare och en musikintresserad projektledare, kock och fritidsledare. Gästhandlerarna Melinda wrede, syster sol och Edith Backlund bjöd också på trevligt sällskap i idylliska barnens by i hästveda. Det är utan överdrift jag skriver att jag kommer att leva på detta långt in i de grå höstdagarna. Borde starta internatskola a´la popkollo året runt!

Tänk att få betalt för att lära ut det du älskar allra mest, att se hur deltagarna lyser upp av "aha-upplevelser" när de skrivit sin första låt, spelat in i studion eller inser att de helt plötsligt kan spela ett instrument. Och gråtkalaset som bröt ut sista dagen då ingen ville åka hem är nog det bästa betyg vi handledare kunde få.

Till och med under min lediga dag i malmö, då jag drack öl på debasers uteservering i sällskap av mina vänner, såg lotta spela med tingsek och fyllesnackade med självaste nina persson, hade jag hemlängtan.. till hästveda då.

Det finns inte mkt som klår känslan av att få ha haft äran att vara en del av de tio härliga dagarna i replokalerna mitt ute i skogen. Till min stora lycka har jag redan blivit inofficiellt förfrågad om att vara handledare även nästa år.

Just nu spöregnar det utanför mammas fönster i ghettot, där jag numer håller till eftersom jag håller på att tömma min lägenhet inför göteborgsflytten, och jag sitter i val o kval om kvällens utstyrsel. Det blir dubbelgaybröllopsfest och eftersom en stor del av gästerna är mina idoler gäller det att vara så charmerande som möjligt. Det är inte ofta jag är nervös, men nu måste jag erkänna att tunghäftan känns ganska nära. Äh, efter ett par drinkar kan jag nog charma vemsomhelst och tillmötesgå erikas önskemål om att jag ska spela på scenen. Tänk den, en ensam liten flatjävel på scen med sin scenskräck och en gitarr, sjungandes för sina största förebilder. herregud, ge mig en stor stark och det nu!

Mejeriet - Lund
Mandy - fem år sedan.

Fan, det finns minnen som aldrig suddas ut.

Jävla tur för mig att det bär av till hästveda imorgon. Kan minst sagt behöva komma bort den tiden för att reda ut trasselhärvan till tankar som snurrar runt just nu.

Jag, skogen, bäcken, muren och favoritgitarren.
(Och lite jammin' med kidsen förstås)

Kommer bli hur nice som helst!