Down, set, go

Efter x antal panikångest-attacker tog jag tillslut till mig faktumet att läkare nr 3 gav beskedet, "Du har Alopecia Areata, det finns inget jag kan göra för att bota dig". Ska man se det från den ljusa sidan drabbar det ofta personer av god hälsa, vilket innebär att jag i övrigt är i tiptop-form. Nästan så att man får lust att gå ut och springa ett par mil för att få använda de delar av kroppen som jag fortfarande kan ta för givet. Det är väl där problemet ligger, ditt utseende är något du tar för givet. Muskler, ansiktsdrag, hud & hår. Och att förlora någon del av detta är fruktansvärt psykiskt påfrestande.

Vad som väntar nu är en remiss till specialklinik och egna efterforskningar. Läkarna i fråga vet inte mycket mer om sjukdomen än vad jag gör eftersom forskarna ännu inte hittat någon bevisat effektiv behandlingsmetod. Det är alltså ett obotligt tillstånd och det enda jag kan göra är att hoppas att det själv drar sig tillbaka inom ett halvår. I vanliga fall får man tydligen ingen remiss, men jag ska ju alltid vara värst. Som läkaren sa "I ett så plågsamt tillstånd som du nu är i kan det vara värt ett försök".

Men nu vet jag iaf vad det är, lär väl lugna ner mig om ett par dagar. Handledarverifieringen på jobb skjuts upp till imorgon och jag ska äta pizza och bädda ner mig i soffan till någon kass komedi om kärlek.

Och säg förfan icke "men du kan ju vara glad för att du inte har cancer."
Tom cancer går att bota nuförtiden.