...

Hade jag haft en gitarr nu så hade melodierna fullkomligt flödat ur mina fingertoppar, de skulle ha utfört årets exercis över greppbrädan, min själ skulle kännas lite mindre tillknäppt. Jag kan helt enkelt inte tänka utan ett instrument. Eller tänka, det kan jag. Ge mig en ekvation, ett världsproblem, ett logiskt dilemma: jag löser det! Men när det kommer till det här med att känna.. Jag känner mycket väl. Både lycka och smärta. Lyckan över att ha en helt fantatisk kvinna, som utav någon outgrundlig anlednig älskar just mig, alldeles villkorslöst. Smärtan över livets mindre åtråvärda detaljer som vi besparar detta blogginlägg. Men att kombinera dessa tu. Att tänka med känsla, att känna med mina tankar. Det blir bara ett enda stort jävla virrvarr av motstridiga komponenter i hjärnan, filer som varken kan sorteras eller arkiveras i systemet, primära och sekundära känsloyttringar utan något som helst samband. Och mitt i detta trassliga garn-nystan av tvetydiga impulser känner jag begäret att hitta någon sorts trygghet i vad jag vill. Vad jag behöver. Vad fan behöver jag?

Kan någon ro det här jävla tåget i hamn och sätta en gitarr i näven på mig? Här behövs djupgående egenterapi enligt konstens alla regler!

Ikväll ska jycken få ett bad.. Sen ska vi krypa ner i sängen och titta på de senaste avsnitten av how i met your mother. Det är nog det jag bhöver, egentligen.




 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0