Igår vaknade jag, snorig och febrig klockan sex på morgonen av att mamma bråkade med sin rälige pojkvän.. Ingen bra morgon, alltså ingen skola. Istället sov jag bort hela dagen, vilket verkligen behövdes.. och när jag vaknade hade jag helt plötsligt kommit till insikt gällande en mycket viktig sak. Jag kommer att dö.. du kommer också att dö, vi alla ska dö.

Ofta har man hört att det skulle vara orealistiskt att jaga sina drömmar eller att det är löjligt att tro att man skulle kunna leva på att bara göra musik eller dylikt. Men om nu fallet är så att vi alla har en viss tid på oss, att detta är vår enda chans till att finna lyckan, borde vi inte ta vara på det och leva varje dag fullt ut?

Enligt mig är det personer som väljer att falla in i ramen för samhället som är löjliga. De som accepterar att de måste ha ett omotiverande jobb, en lägenhet som är "lagom" och kanske även lever i ett förhållande som inte lever någonstans, innan de ens prövat sina vingar. De som "nöjer sig".

Jag vill skrika av lycka när det går bra för mig, stå på toppen av ett berg och motstå längtan att slänga sig ut i luften. jag vill falla ner på knä gråtandes för att allt gick åt helvete, men ändå vara medveten om att jag gjort mitt bästa. Jag vill se världen och låta den se mig. Tala om, högt och tydligt, att jag finns och tänker finnas så mycket som möjligt, så länge jag kan. Jag vill göra allt, utom att tyst gråta mig till sömns bredvid en person som känslorna för länge sedan svalnade för när jag inser att mitt liv fallit i en dvala där jag bara existerar, men inte lever. Jag vill aldrig nöja mig med något som räcker för att jag ska "klara mig". hellre sitter jag då ensam om 30 år och ser tillbaka på mina galna ungdomsår då jag fortfarande hade hopp om en ljusare framtid. Jag misslyckas hellre brutalt, trots att det är min största rädsla, än att bara nöja mig. För då vet jag iaf att jag har försökt.

Och vad skulle mitt misslyckande spela för roll egentligen? Vi ska ju ändå alla dö.