Ni vet när man träffar någon och det liksom uppstår en krock. En bra sådan, men likväl en stor jävla krasch. Det brakar och brusar, slår gnistor, glittrar, svider och kittlas litegrann. När man plötsligt finner sig framför en annan människa och ser sig själv lite på avstånd, fast ändå precis här och nu, alldeles förvirrande, bli högröd i ansiktet av lycka, frustration, ett emotionellt fylleslag som får hela världen att snurra.. Fastän ni står alldeles stilla, här och just nu, fast ändå flera mil och år härifrån. När allt annat försvinner. Fast allt annat är allt du försöker tänka på. När du finner dig själv bli generad för första gången sedan pubertetens tarvliga hångelförsök. När du känner dig hel, fast naken, ihålig och genomborrad av en blick som liksom verkar se din själ mer än själva massan som fysiskt utgör dig. Din kropp. Dina ord. Den du som alla andra ser. När du själv börjar tappa greppet om vem du är, vad du känner, vad du prioriterar. Och du inte vet vad det är som händer, men du kan inte slita blicken, du kan inte gå därifrån.. Så du tillåter, fast ändå motvilligt på något vis, dig själv att drunkna i ögonblicket, känslan, i vad det än är du inte kan sätta fingret på. Och året efter, när röken lagt sig, när du insett att det är just där du ska vara.. När vardagstristessen försöker smyga sig på. Där och då känner du dig plötsligt lika naken, liten, generad och fascinerad igen. Allt på grund av en blick. En beröring. Ett leende. Och ännu en gång är allt nytt. Och du förbannar dig själv för att du måste åka iväg och jobba hela natten. Men någonstans finner du tröst i att vi har resten av livet på oss att somna och vakna tillsammans. Lite sådär snurrar det i mitt huvud just nu.