Down, set, go

Ibland funderar jag så mycket att jag tror att mitt huvud vilken sekund som helst kommer att trilla av, alternativt drabbas av kortslutning pga överbelastning. Antar att det är det som händer när jag utan anledning börjar stamma.. jag stammar inte! :P

Idag har jag iaf sett framåt, försökt lista ut vilka vägar som leder vart och vilken av dem jag helst färdas på. Förr var en av mina drömmar att utforka hela världen, lära känna nya kulturer och gå vilse i främmande länder, för att lära känna mig själv innan och utantill. Jag kände ett starkt behov av att ständigt lära mig nya saker och alltid veta precis vart jag har mig själv vid alla tillfällen.

Men kände man redan till alla sina sidor hade det inte funnits någon utmaning i att lyckas agera rätt när man finner sig själv i nya situationer.. och det är väl lite det som är drivkraften i att lära sig nya saker, enligt min mening. Så vilken jävla tur det är att vi ibland framstår som främlingar, även för oss själva. Vart skulle man annars hitta tjusningen i att uppleva nya saker?

Äh, jag har noll koll på vad jag pratar om egentligen. Tror jag behöver ett glas rött för att lista ut meningen med allt.

Och nu bränns lasagnen snart!

Jag är sådan som person att jag blir väldigt besviken när jag inte når mina mål, vilket jag oftast inte gör. Men varje gång jag repar mig inser jag att jag dragit otroliga lärdomar av allt jag upplevt på vägen. Varför är det då så svårt att lära sig att det är resan som är det viktiga och inte slutdestinationen?

Jag är otroligt tacksam för alla dagar jag fått spendera med min största kärlek, den mest otroliga människan som dykt upp i mitt liv hittills. Jag är väldigt ledsen för att saker och ting inte riktigt gick som planerat. Och jag har kommit till insikt med värdefull fakta om mig själv som person och om livet i det stora hela.

Nu gäller det bara att komma på fötter igen. Håll tassar och armar innanför vagnen, nu rullar vi vidare!