feberyra
Igår vaknade jag, snorig och febrig klockan sex på morgonen av att mamma bråkade med sin rälige pojkvän.. Ingen bra morgon, alltså ingen skola. Istället sov jag bort hela dagen, vilket verkligen behövdes.. och när jag vaknade hade jag helt plötsligt kommit till insikt gällande en mycket viktig sak. Jag kommer att dö.. du kommer också att dö, vi alla ska dö.
Ofta har man hört att det skulle vara orealistiskt att jaga sina drömmar eller att det är löjligt att tro att man skulle kunna leva på att bara göra musik eller dylikt. Men om nu fallet är så att vi alla har en viss tid på oss, att detta är vår enda chans till att finna lyckan, borde vi inte ta vara på det och leva varje dag fullt ut?
Enligt mig är det personer som väljer att falla in i ramen för samhället som är löjliga. De som accepterar att de måste ha ett omotiverande jobb, en lägenhet som är "lagom" och kanske även lever i ett förhållande som inte lever någonstans, innan de ens prövat sina vingar. De som "nöjer sig".
Jag vill skrika av lycka när det går bra för mig, stå på toppen av ett berg och motstå längtan att slänga sig ut i luften. jag vill falla ner på knä gråtandes för att allt gick åt helvete, men ändå vara medveten om att jag gjort mitt bästa. Jag vill se världen och låta den se mig. Tala om, högt och tydligt, att jag finns och tänker finnas så mycket som möjligt, så länge jag kan. Jag vill göra allt, utom att tyst gråta mig till sömns bredvid en person som känslorna för länge sedan svalnade för när jag inser att mitt liv fallit i en dvala där jag bara existerar, men inte lever. Jag vill aldrig nöja mig med något som räcker för att jag ska "klara mig". hellre sitter jag då ensam om 30 år och ser tillbaka på mina galna ungdomsår då jag fortfarande hade hopp om en ljusare framtid. Jag misslyckas hellre brutalt, trots att det är min största rädsla, än att bara nöja mig. För då vet jag iaf att jag har försökt.
Och vad skulle mitt misslyckande spela för roll egentligen? Vi ska ju ändå alla dö.
Ofta har man hört att det skulle vara orealistiskt att jaga sina drömmar eller att det är löjligt att tro att man skulle kunna leva på att bara göra musik eller dylikt. Men om nu fallet är så att vi alla har en viss tid på oss, att detta är vår enda chans till att finna lyckan, borde vi inte ta vara på det och leva varje dag fullt ut?
Enligt mig är det personer som väljer att falla in i ramen för samhället som är löjliga. De som accepterar att de måste ha ett omotiverande jobb, en lägenhet som är "lagom" och kanske även lever i ett förhållande som inte lever någonstans, innan de ens prövat sina vingar. De som "nöjer sig".
Jag vill skrika av lycka när det går bra för mig, stå på toppen av ett berg och motstå längtan att slänga sig ut i luften. jag vill falla ner på knä gråtandes för att allt gick åt helvete, men ändå vara medveten om att jag gjort mitt bästa. Jag vill se världen och låta den se mig. Tala om, högt och tydligt, att jag finns och tänker finnas så mycket som möjligt, så länge jag kan. Jag vill göra allt, utom att tyst gråta mig till sömns bredvid en person som känslorna för länge sedan svalnade för när jag inser att mitt liv fallit i en dvala där jag bara existerar, men inte lever. Jag vill aldrig nöja mig med något som räcker för att jag ska "klara mig". hellre sitter jag då ensam om 30 år och ser tillbaka på mina galna ungdomsår då jag fortfarande hade hopp om en ljusare framtid. Jag misslyckas hellre brutalt, trots att det är min största rädsla, än att bara nöja mig. För då vet jag iaf att jag har försökt.
Och vad skulle mitt misslyckande spela för roll egentligen? Vi ska ju ändå alla dö.
working class hero
Totalt asocial helg, men det har fan varit gött.. lagade middag åt den gamle fadern och hans lilla tant till flickvän igår. Det blev ett par rövarhistorier och "när jag var ung..." över någon öl innan det var dags att spendera nattens dyrbara filosoftimmar med gitarren. Enda undantaget är att jag idag har jobbat, så lite socialitet smög sig minsann in i helgen iaf. Men jag är glad sålänge jag slipper uppleva förra helgens bakfylla igen :P nästa helg jobbar jag ihjäl mig. stängning på fredag, heldag på lördag och så öppning på söndag. Kommer att vara riktigt mör och go efter det... Men vad gör man inte för lite cash? :)
hysteria
Fredag idag.. and what to do? Är helt galet sällskapssjuk och rastlös, men samtidigt är jag så jävla trött att jag inte pallar ta mig från landskrona, vilket är ett ganska effektivt botemedel mot ett socialt liv. Har dock sprungit på sebbe på stationen/tåget två resor i rad nu så lite sällskapande har det blivit även norr om malmö. Vi tog en gemensam promenad hem idag, trevligt som tusan.
Utöver det har jag drabbats av någon sorts konstig kramp i käken. Jag misstänker starkt att detta beror på att jag tuggar förmycket, som en följd av min bottenlösa hunger. Hur fan blir man mätt? Det är nästan så att det är bud på att ta sig till jobb, trots att jag är ledig ikväll, för att få sig ett snack och en burgare.. Om jag ändå hade orkat röra mig...
Istället sitter jag här och filosoferar över alla dessa graviditeter.. har man inte pratat med en person på ett halvår är risken (eller chansen?) stor att de under tiden hunnit få till en halvgräddad bulle i ugnen. Hur kommer det sig? och varför ska alla jävlar ha barn just nu? När jag började på jobb blev jag anställd av en person som precis skulle gå på mammaledighet och föda.. denna person ersattes av en annan restaurangchef som nu lämnar över titeln till en tredje restaurangchef eftersom även hennes mage börjar likna en övermogen vattenmelon och det nu är dags att bege sig mot mammaledighetens hormonstinna dagar.. Det hela verkade bara vara en massa sammanträffanden till en början, man hajade till när man hörde att någon blivit på smällen, men sen tänkte man inte mer på det. Chefer, vänner, bekanta och okända människor man träffar på champagnefester med exotiska snittar är gravida.. (jaja, man får väl skylla sig själv om man festar med heterofolk a´la 25+) Även min gamla klasskamrat (den första jag vågade komma ut för) har gått och skaffat sig en liten knodd med, vad vi trodde var, hennes tonårskärlek.. Som sagt, man reagerar först, men sedan glider allt det där genom fingrarna..Men när någon som man däremot, för inte så längesedan, var ganska nära vän med berättar att hon förlovat sig och att de nu ska skaffa barn.. då rycker man till lite extra. "Va? Nù? REDAN!?" och sen kommer tanken "är vi verkligen så jävla gamla?". Visst, personen i fråga har något år mer på nacken än jag, men länge surfade vi på samma våglängd vad gällde festande, jobbande och sökandet efter nya ragg. Dock har nog hennes biologiska klocka alltid tickat på ganska bra. Att säga att min biologiska klocka tickar efter allt detta är ett kraftigt understatement. Den rusar fram som ett skenande tåg, den dunkar och skriker som en galen fånge i den vadderade cellen på ett mental-institut, om en bomb skulle smälla utanför mitt fönster nu skulle ändå ljudet drunka i det stadiga ringande min bilogiska klocka ger ifrån sig i ett försök att få mig att växa upp. Ge mig en het fru, en golden, en liten son som heter bastian och en villa och en bil.. ja hela jävla paketet, då blir jag nöjd..
Men nej, sådant har vi inte tid med.. Varför "nöja" sig med något nu? Det är nu vi ska ut och jaga våra drömmar!
Jag lägger på locket och ignorerar ljudet ett tag till..
Utöver det har jag drabbats av någon sorts konstig kramp i käken. Jag misstänker starkt att detta beror på att jag tuggar förmycket, som en följd av min bottenlösa hunger. Hur fan blir man mätt? Det är nästan så att det är bud på att ta sig till jobb, trots att jag är ledig ikväll, för att få sig ett snack och en burgare.. Om jag ändå hade orkat röra mig...
Istället sitter jag här och filosoferar över alla dessa graviditeter.. har man inte pratat med en person på ett halvår är risken (eller chansen?) stor att de under tiden hunnit få till en halvgräddad bulle i ugnen. Hur kommer det sig? och varför ska alla jävlar ha barn just nu? När jag började på jobb blev jag anställd av en person som precis skulle gå på mammaledighet och föda.. denna person ersattes av en annan restaurangchef som nu lämnar över titeln till en tredje restaurangchef eftersom även hennes mage börjar likna en övermogen vattenmelon och det nu är dags att bege sig mot mammaledighetens hormonstinna dagar.. Det hela verkade bara vara en massa sammanträffanden till en början, man hajade till när man hörde att någon blivit på smällen, men sen tänkte man inte mer på det. Chefer, vänner, bekanta och okända människor man träffar på champagnefester med exotiska snittar är gravida.. (jaja, man får väl skylla sig själv om man festar med heterofolk a´la 25+) Även min gamla klasskamrat (den första jag vågade komma ut för) har gått och skaffat sig en liten knodd med, vad vi trodde var, hennes tonårskärlek.. Som sagt, man reagerar först, men sedan glider allt det där genom fingrarna..Men när någon som man däremot, för inte så längesedan, var ganska nära vän med berättar att hon förlovat sig och att de nu ska skaffa barn.. då rycker man till lite extra. "Va? Nù? REDAN!?" och sen kommer tanken "är vi verkligen så jävla gamla?". Visst, personen i fråga har något år mer på nacken än jag, men länge surfade vi på samma våglängd vad gällde festande, jobbande och sökandet efter nya ragg. Dock har nog hennes biologiska klocka alltid tickat på ganska bra. Att säga att min biologiska klocka tickar efter allt detta är ett kraftigt understatement. Den rusar fram som ett skenande tåg, den dunkar och skriker som en galen fånge i den vadderade cellen på ett mental-institut, om en bomb skulle smälla utanför mitt fönster nu skulle ändå ljudet drunka i det stadiga ringande min bilogiska klocka ger ifrån sig i ett försök att få mig att växa upp. Ge mig en het fru, en golden, en liten son som heter bastian och en villa och en bil.. ja hela jävla paketet, då blir jag nöjd..
Men nej, sådant har vi inte tid med.. Varför "nöja" sig med något nu? Det är nu vi ska ut och jaga våra drömmar!
Jag lägger på locket och ignorerar ljudet ett tag till..
We only waste our chanses, holding on to something like this
The only thoughts that crosses our minds includes 'how' and 'what' and 'if..'
'We were to let it slip?'
Been wondering what I've missed
The only thoughts that crosses our minds includes 'how' and 'what' and 'if..'
'We were to let it slip?'
Been wondering what I've missed
In the middle of the night
Klockan är 01,11 och som vanligt har jag glömt hur man går och lägger sig.. Känns som det är för mycket som snurrar runt i skallen just nu. Jag har iaf sagt upp mig från jobb, innan idag, och sedan gått och små-ångrat mig hela kvällen. Börjar trivas helt bra där.. Men det blir kanske till att dela arbetsplats med Alex i Malmö ist :) Får se hur det går med det nu bara..
Förutom jobb-byteskarusellen har även skolan dragit igång så smått och för en gångs skull känns det faktiskt skitbra (känns dock mindre bra att jag måste läsa igen en massa kurser, men det är smällar man får ta.) Något som dock inte alls har dragit igång, fastän det borde, är mitt projektarbete. Jag pallar inte riktigt ta tag i allt som krävs inför bolagsstarten.. får väl ta tag i det nu när jag är ledig ett par dagar. Tiden går lite för fort fram bara, löning snart igen fan.. det är bra, men man missar en massa på vägen när allt går sådär snabbt.. Dock innebär även det att tiden fram tills vi åker till sthlm kommer att gå snabbt som sören. Fett ös! Det kommer att bli cp-tripp på hög nivå.. iaf om jag får bestämma :P
Men nej, nu ska jag gå och vila mitt smått blodiga öga.. det ser inte så trevligt ut ikväll (om jag får säga det själv) Jag är förmodligen blind innan jag är trettio.
Over and out!
Räänt
Förutom jobb-byteskarusellen har även skolan dragit igång så smått och för en gångs skull känns det faktiskt skitbra (känns dock mindre bra att jag måste läsa igen en massa kurser, men det är smällar man får ta.) Något som dock inte alls har dragit igång, fastän det borde, är mitt projektarbete. Jag pallar inte riktigt ta tag i allt som krävs inför bolagsstarten.. får väl ta tag i det nu när jag är ledig ett par dagar. Tiden går lite för fort fram bara, löning snart igen fan.. det är bra, men man missar en massa på vägen när allt går sådär snabbt.. Dock innebär även det att tiden fram tills vi åker till sthlm kommer att gå snabbt som sören. Fett ös! Det kommer att bli cp-tripp på hög nivå.. iaf om jag får bestämma :P
Men nej, nu ska jag gå och vila mitt smått blodiga öga.. det ser inte så trevligt ut ikväll (om jag får säga det själv) Jag är förmodligen blind innan jag är trettio.
Over and out!
Räänt
Though I've been unable,
To put you down,
I'm still learnin' things I ought to know by now.
Never again, no
'Cause you're a god,
And I am not,
And I just thought that you would know,
You're a god,
And I am not,
And I just thought I'd let you go.
To put you down,
I'm still learnin' things I ought to know by now.
Never again, no
'Cause you're a god,
And I am not,
And I just thought that you would know,
You're a god,
And I am not,
And I just thought I'd let you go.
02,15
Saknaden av något man aldrig haft kan kännas enorm... ja, nästan outhärdlig. Men kan den verkligen jämföras med saknaden utav något man hade, men aldrig riktigt kunde erkänna att man ville ha?
Jag saknar dig som fan iaf...
