Nyår var trevligt, men minst lika dramatisk som alla andra tillfällen då mer än tre flator råkar befinna sig i samma rum. Vad är dealen med att gräva i gammalt groll? Fråga inte mig, jag var inte inblandad.

Mina intriger ligger under ytan, utanför räckvidden av omvärldens synande förstoringsglas. Jag har blivit en jävel på att välja mina misstag. Karatefyllor i norrland, halvnaken-skedande i skåne och hångel med, för vår lilla gayvärld, okända yngel.

Jag har blivit ett tvetydigt avskum med gloria, en ängel med jävulskap i blicken. Misstolka mig inte, eller misstolka mig rätt. Jag har absolut inga fler baktankar nu än förr och ska jag vara ärlig så står jag för, och är totalt öppen med, att mina avsikter oftast är rakt igenom ohederliga. Därav blir det svårt att avgöra om man blivit en bättre eller sämre människa. Jag faller för frestelsen oftare än förr, men är det inte en mänsklig svaghet? Ett tecken på karaktär skulle ju kunnas tycka vara att man kan lära sig av sina brister samtidigt som man accepterar och tar sina svagheter för vad de är.

Äh, whatever.. jag har sjukt kul, mår bättre än någonsin och har nog mer struktur på livet än jag haft de senaste åren. The rest is just details.

Anledningen till all denna personlighetsfilosofi och karaktärsanalys är nog att jag ännu inte lärt mig att sänka mina krav på mig själv. Jag drar en karatefylla, bankar huvudet i väggen och intalar mig själv att jag inte behöver vara värlens bästa människa. Inte heller har jag något egentligt behov av att vara, eller en realistisk plan som skulle kunna få mig att bli, den mest ambitiösa, snyggaste, hälsosamma, trevliga eller smartaste person som någonsin gått i ett par skor. Jag är Ranta, kort och gott. En jäkligt finsk flata i sina bästa jordsnurr.

Skål och välkommen åter.