Down, set, go

Gårdagen spenderades mer eller mindre i sängen. Femte dagen med feber och jag tror fan inte att jag varit så sjuk sedan mamma fortfarande valde dagens oufit och nils karlsson pyssling gick på tv. Riktigt jävla illa om jag får säga mitt. Totalt var jag nog uppe en timme under hela gårdagen. Förstår inte ens hur jag lyckades snarka natten genom efter att ha sovit till och från sedan kvällen innan, men det är ett mysterium för framtiden. Jag måste dock sända ett offentligt tack till Tyson som varit en trogen sängkamrat under dessa fem dagar. Hör och häpna, han har knappt bitit mig alls! Det är en sann vän.

Idag har febern fått fara åt skogen så jag tänkte vara lite mer produktiv. Men vad gär man när man inte ska gå utanför lägenheten?

• Att kolla hur många varv man hinner runt lägenheten när man strosar runt med morgontofflor på tårna och ett glas vatten i handen är ett alldeles utmärkt tidsfördriv. Jag tappade dock räkningen vid 56, så jag återkommer med svar på den frågan vid senare tillfälle.
• När man äntlingen orkar lyssna på musik igen, utan att det känns som öronen trillar av, kan man ta tillfället i akt och spela lite gitarr, alternativt skriva en ny låt. (Fast halvvägs in i texten glömde jag vad jag ville ha sagt och låten fick förbli oskriven. suck på mig)
• Man kan busa med katten. Men eftersom han har varit ganska söt och harmlös de senaste dagarna såg jag ingen mening i att trissa upp honom igen. attans.
• Snokerier är bra skit. Iaf är jag säker på att det är svaret man får ifall man frågar fröken Plantin. Jag gav det hela ett försök och snokade rundor på fejjan, bd och i diverse bloggar. Men efter några minuters letande efter smaskig info insåg jag att andras angelägenheter inte roar mig hälften så mycket som man skulle kunna tro, så... nerlägg även på den idén.

Slutsatsen av det hela, plätten av omeletten, blir alltså följande; Skaffa aldrig influensa! Jag har nog inte varit såhär uttråkad i hela mitt liv. Dra lärdom av detta folks. Ät era vitaminer, ha varma strumpor och andas inte på främlingar.

När det ändå inte finns något bättre tidsfördriv kan vi lika bra avslöja en liten hemlis.. Jag grät i söndags!
Woop woop, the räänt is mänsklig! :D

Over and out ner i sängen igen. puss och hej!

Nyår var trevligt, men minst lika dramatisk som alla andra tillfällen då mer än tre flator råkar befinna sig i samma rum. Vad är dealen med att gräva i gammalt groll? Fråga inte mig, jag var inte inblandad.

Mina intriger ligger under ytan, utanför räckvidden av omvärldens synande förstoringsglas. Jag har blivit en jävel på att välja mina misstag. Karatefyllor i norrland, halvnaken-skedande i skåne och hångel med, för vår lilla gayvärld, okända yngel.

Jag har blivit ett tvetydigt avskum med gloria, en ängel med jävulskap i blicken. Misstolka mig inte, eller misstolka mig rätt. Jag har absolut inga fler baktankar nu än förr och ska jag vara ärlig så står jag för, och är totalt öppen med, att mina avsikter oftast är rakt igenom ohederliga. Därav blir det svårt att avgöra om man blivit en bättre eller sämre människa. Jag faller för frestelsen oftare än förr, men är det inte en mänsklig svaghet? Ett tecken på karaktär skulle ju kunnas tycka vara att man kan lära sig av sina brister samtidigt som man accepterar och tar sina svagheter för vad de är.

Äh, whatever.. jag har sjukt kul, mår bättre än någonsin och har nog mer struktur på livet än jag haft de senaste åren. The rest is just details.

Anledningen till all denna personlighetsfilosofi och karaktärsanalys är nog att jag ännu inte lärt mig att sänka mina krav på mig själv. Jag drar en karatefylla, bankar huvudet i väggen och intalar mig själv att jag inte behöver vara värlens bästa människa. Inte heller har jag något egentligt behov av att vara, eller en realistisk plan som skulle kunna få mig att bli, den mest ambitiösa, snyggaste, hälsosamma, trevliga eller smartaste person som någonsin gått i ett par skor. Jag är Ranta, kort och gott. En jäkligt finsk flata i sina bästa jordsnurr.

Skål och välkommen åter.