are you ready?

Igår stod jag i min näst intill tomma lägenhet efter att inte ha varit där på tre veckor. Ett par gitarrer, förstärkare och mitt liv i form av priser, prydnadsgrejer, bilder och diplom bland annat småskrafs var det enda som fyllde ett hörn av vardagsrumsgolvet. Garderoben fann jag näst intill tom och det enda som fanns i köket var gamla räkningar och odiskade tallrikar och glas.

Jag och Cecilia Nordlund hade haft en sjukt bra intervju, där hon gjorde ett videoporträtt av mig till sin skivrelease, och hon hade just gått. Jag tänkte bara diska undan, ta det viktigaste med mig och bege mig ut på ännu ett av mina nattliga äventyr.. Men när jag tänt en cigg och Howie Day´s "she says" strömmade ur högtalarna var det som en stor våg av minnen plötslig knockade omkull mig. Rena rama tsunamin! Blev stående helt orörlig i balkongdörren, stirrandes ut över mitt kvarter, utan en chans att kunna sortera alla tankar som plötsligt virvlade runt som någon sorts emotionell konfetti och skapade oreda i hjärnan. Känslorna yrade runt som hos en hormonstinn gravid kvinna som varken vet in eller ut.

Det känns helt sjukt att bara lämna allt som man spenderat sina hittills levda år på att bygga upp. Att flytta 30 mil bort från staden man växt upp i. Helt plötsligt har jag börjat tveka, är galet rädd för att jag tar fel beslut som drar nu. Inte minst med tanke på kontaktnätet jag på senaste byggt upp inom malmös musiker, bandbokare och klubbfixare. Det har dessutom varit på deras initiativ, de som ber en spela, ger en jobb eller bjuder in en till privata fester. Hur fan fixar jag sådant i götet? Min musikaliska utveckling kommer dö stenhårt och backa tillbaka till noll!

Och alla vänner? Visst, jag har många fina vänner uppåtlandet också, men de som står mig närmast? de som varit med mig hela vintern när jag brutit ihop efter bakslag som bedrägerier, läkardiagnoser eller ett krossat hjärta? Den kontakten man får efter sådant är inget man kan bygga upp på två röda.

Åh Gud (även om jag är ateist som fan) säg att jag bara har kalla fötter och att denna oroliga magkänsla som vägrar släppa taget om mina nerver flyger o far nästa torsdag då jag lämnar skåne för mitt nya hem i västra götaland. Tack på förhand.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0