Jag önskar att jag hade begåvningen av alla stora låtskrivare när det gäller att verbalt uttrycka hur jag känner. Att i ord kunna lyfta fram alla tankar som på senaste invaderat mitt huvud och alla känslor som fyller bröstkorgen. Jag vet inte ens varför jag skriver, eller för vems skull. Och jag tror inte att den det berör någonsin kommer att få ta del av alla ord som nu blir svart på vitt.

Jag tror alex hade jävligt rätt när hon sa "det är precis som att du hittat din andra halva, men du var själv inte hel från början". Jag var inte redo, jag var i en process med mig själv som var tvungen att avslutas innan jag kunde värna om relationen med min andra hälft. Men det förändrar inte hur jag känner, hur jag har känt. Redan från början fanns där något jag inte kan sätta ord på, något som fick mig att svika en vän, något som fick mig att vilja vara nära fastän jag i vanliga fall hade vänt ryggen till och gått. Samma känsla har följt med mig de senaste 1,5 åren.. och den är med mig än idag. Jag undrar om den någonsin kommer att släppa taget om mig. Eller om det verkligen var så att det bara finns en andra hälft för mig och att jag nu kommer att spendera resten av mitt liv med att klandra mig själv för att jag inte lyckades få henne att stanna.

Det finns så många musiker som säger det så mycket bättre än jag.
Tidvis.
Som jag hade dig förut.

När jag sover drömmer jag om henne, när jag vaknar vänder jag mig om för att hålla om henne.. Men hon är inte längre där. Jag saknar leendet som får mig att vilja räcka ut handen, röra vid det underbart vackra ansiktet och berätta hur lycklig hon gör mig genom att bara finnas till.

Om jag fått som jag ville, skulle jag aldrig någonsin sluta kämpa för att visa att det är värt att våga hoppas. Att det är värt att våga känna efter och minnas alla bra stunder vi haft, att skapa nya bra minnen. Jag hade gjort allt för att väcka kärleken igen. Jag hade gjort allt som står i min makt för att visa att jag menat varje ord jag sagt, att jag vill spendera varje dag i resten av mitt liv med att göra henne lycklig. För det gör mig lycklig att veta att hon ler mot mig. Men hon låter mig inte göra det.. och det är nog det mest hjärtekrossande jag någonsin upplevt. Jag kan acceptera att vi inte kan vara just nu, men jag har så svårt att förstå att jag inte ens får försöka. Att se en kärlekshistoria som kunde blivit så stor gå i graven är tragedi ur ett objektivt perspektiv.

Jag har aldrig trott på en familj eller på äktenskap, men på bara ett år fick hon mig att tro, att vilja och att hoppas på att vi skulle få den framtiden tillsammans. Min största längtan var att få bli gammal med henne vid min sida. Att om 20 år fortfarande gå och lägga mig med henne och inte kunna låta bli att ta på henne. Att om 41 år gå i pension och bara leva ett rofyllt liv fyllt av upplevelser tillsammans. Att se våra barn växa upp, och jag vet att jag skulle älskat dem så att det gjorde ont, endast för att det var hon som gett mig dem.

Jag vet inte ens vad jag tänker eller känner.. eller i vilken ordning. Jag vet varken vad jag ska säga eller göra, för det verkar inte spela någon roll. Men för mig finns det inte mycket annat som spelat någon större roll. Jag vill bara ligga under stjärnorna med hennes huvud mot min axel och prata om allt som vi gjorde förr. Hon skulle bli mitt största äventyr, men hon ville ut på andra äventyr. Jag skulle ge hela mig själv för att få vara med den andra halvan av mig. Den enda som kan få mig att bli hel, att våga tro. Men nu är det dags att tro på mig själv, för min egen skull.

Och jag tror aldrig att hon kommer att förstå hur stor hon är för mig.

"Du har viljan att bli större
Här är du redan stor"