Nothing worth having comes easy

Med jämna mellanrum blir jag nästan tårögd när minnena gör sig påminda, det värker i kroppen av längtan och tankarna är mer eller mindre helatiden i de där härliga augustidagarna. Jag är kär! I vem? nejnej, i VAD heter det. popkollo i mitt arma flathjärta för evigt.

26 coola ungdomar, 6 härliga musikhandlerare och en musikintresserad projektledare, kock och fritidsledare. Gästhandlerarna Melinda wrede, syster sol och Edith Backlund bjöd också på trevligt sällskap i idylliska barnens by i hästveda. Det är utan överdrift jag skriver att jag kommer att leva på detta långt in i de grå höstdagarna. Borde starta internatskola a´la popkollo året runt!

Tänk att få betalt för att lära ut det du älskar allra mest, att se hur deltagarna lyser upp av "aha-upplevelser" när de skrivit sin första låt, spelat in i studion eller inser att de helt plötsligt kan spela ett instrument. Och gråtkalaset som bröt ut sista dagen då ingen ville åka hem är nog det bästa betyg vi handledare kunde få.

Till och med under min lediga dag i malmö, då jag drack öl på debasers uteservering i sällskap av mina vänner, såg lotta spela med tingsek och fyllesnackade med självaste nina persson, hade jag hemlängtan.. till hästveda då.

Det finns inte mkt som klår känslan av att få ha haft äran att vara en del av de tio härliga dagarna i replokalerna mitt ute i skogen. Till min stora lycka har jag redan blivit inofficiellt förfrågad om att vara handledare även nästa år.

Just nu spöregnar det utanför mammas fönster i ghettot, där jag numer håller till eftersom jag håller på att tömma min lägenhet inför göteborgsflytten, och jag sitter i val o kval om kvällens utstyrsel. Det blir dubbelgaybröllopsfest och eftersom en stor del av gästerna är mina idoler gäller det att vara så charmerande som möjligt. Det är inte ofta jag är nervös, men nu måste jag erkänna att tunghäftan känns ganska nära. Äh, efter ett par drinkar kan jag nog charma vemsomhelst och tillmötesgå erikas önskemål om att jag ska spela på scenen. Tänk den, en ensam liten flatjävel på scen med sin scenskräck och en gitarr, sjungandes för sina största förebilder. herregud, ge mig en stor stark och det nu!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0