Den senaste tiden har det hänt otroligt mycket saker, och jag är innerligt fascinerad av individers sätt att vara, tänka och bete sig. På gott och ont.

En person förvånade mig något oerhört idag. Fast ändå inte. Det gjorde mig helhjärtat glad att höra att det fanns någon som tänkt ett steg längre, som faktiskt kan anta ett objektivt synsätt och inte vara tvungen att hävda sin åsikt genom att ta någons parti på ett sätt som gör att man förnekar någon annan. Det känns så jävla högstadie. Det som gör det ännu bättre är att jag vet att det inte alls var för min skull. Det är för att det är en sådan otroligt bra person, som ser till den lilla människan, som vet att "two wrongs don't make a right" och bara måste säga sin åsikt. Och faktiskt vågar säga det till den det berör. Som faktiskt står upp för det hon tycker och tror på. Egentligen förvånar det inte mig alls, för det finns trots allt en anledning till att hur lång tid det än går mellan gångerna vi ses eller hörs.. så vet jag att jag nästa gång vi stöter på varandra kommer jag att bli precis lika glad. För det är en människa som gett mig så otroligt mycket. För att hon ÄR otrolig. Så fastän det inte alls var för min skull vill jag bara säga tack, för att du är så jävla bra. Och tack för att du säger till MIG att jag är totalt jävla dum i huvudet, det är väl så vänner gör?

En del andra förvånar mig på mindre bra sätt. Fast det är väl inte så mycket att tala om egentligen. Tycker bara att det fästs så stor vikt vid vad som är "rätt och fel" i en nära vänskapsrelation på ett sätt som för tillfället känns väldigt enkelriktat. Jag har hanterat en situation på ett fruktansvärt dåligt sätt, det är jag fullt medveten om.. Men det gör inte mig till en dålig människa. När ni gjorde dumma saker, när ni sårade folk i er omgivning, eller ännu bättre.. när någon utav er sårade mig, hur behandlade jag er då?

Jag tror dessutom att den enda som det egentligen berör, den enda som faktiskt har rätten till den sortens starka känsloyttringar, förakt, hårda ord och känslan av ett svek är synonym med den som faktiskt skulle gått till personen det berör och frågat vad F A N den håller på med. Eller tror och tror, jag vet. Jag har sett det förut. Det är en egenskap som är få förunnat. Och det är fan inte lätt att bära på känslan av att ha gjort en sådan individ illa.

Det finns olika sätt att se på allt. Du kan vrida och vända på allt i oändlighet tills att du inte längre vet vad som är in, ut, upp, ner, rätt, fel eller vad som ens är. Jag förvånar mig själv. Det är inte den här jag är. Det är inte såhär jag gör. Fast samtidigt så är det precis så det är. Det beror på hur du har vridit och vänt och skruvat på sättet att se på saker och ting.

Mitt huvud fick mig att stå och peka med hela handen och säga "Jag kommer aldrig någonsin att vara med dig. Punkt.", intala mig själv att det handlade om att det bara gick så jävla lätt att prata, att det inte alls låg något annat och bubblade under ytan. Att dragningskraften som infann sig endast berodde på fascinationen över en annan individ, någon som jag mötte på en vänskaplig nivå. Att begäret befann sig i passionen som vi delade för musiken och inte alls hade något med några kärleksliknande former att göra överhuvudtaget.

Och sedan kom mitt hjärta och talade om för mig att jag hade fel. Och jag kände mig så jävla fel. Aldrig någonsin har något varit så fel och så rätt på samma gång.

Att i den situationen hitta rätt väg är inte så självklart som man kanske tror. Det är jävligt lätt att yttra sig om hur man skulle ha agerat, men man vet inte innan man själv står inför dilemmat. Det är lite som att försöka lista ut hur man hade reagerat om man befann sig i krig, man har inte en jävla aning innan man faktiskt är där. Det enda man kan göra är att gissa och tala om hur man önskar att man betett sig och hanterat det, vilket inte alltid stämmer överens med sanningen.

Och när sanningen väl ska fram, hur lätt är det att vara tvungen att berätta något som man vet kommer att såra en person som betyder oerhört mycket för en. Jag är inte en som springer runt och slänger kärleksförklaringar omkring mig.. Men det här handlar om en person som jag (oavsett hur det för tillfället ser ut) älskar och bryr mig om. Någon för vars skull jag faktiskt var uppriktigt och helhjärtat glad. Innan jag ens förstått vad jag själv började misstänka att mina känslor handlade om. Hur tar man sig då modet till att berätta att föremålet för hennes lycka, plötsligt blev detsamma för mig? Skulle man sagt något innan man var säker? Skulle man riskerat att såra med ord, som man sedan var tvungen att ta tillbaka för att det visade sig att det inte alls var som det verkat? Jag har så många gånger suttit med telefonen i handen och stirrat sönder displayen, men lagt ner den när orden stakat sig innan jag ens hunnit ringa upp. Så den landade i fickan igen. Och jag förbannade mig själv och bar istället på skuldkänslorna och ångesten. Och när något väl blev sagt, fick jag inte ens fram en bråkdel av det som borde kommit upp till ytan. Och jag är uppriktigt ledsen för allt som har med situationen att göra. Det har inte för en sekund varit enkelt. Inte något planerat. Det har varit både oundvikligt och idiotiskt. Och något jag aldrig trodde att jag skulle se mig själv genomföra.

Men det här är ingen ursäkt, det är ingen beklagan över folks beteende, inget försök att rättfärdiga mitt eget sätt att låta situationen spåra ur, absolut ingen förklaring på något alls överhuvudtaget. Det här är bara en bråkdel av mina tankar. Och om det får man tycka vad man vill.

Och det här är absolut ingen jämförelse på något sätt. Som sagt kan man vrida och vända på allt i all oändlighet. Det är bara ännu ett sätt att se på saker och ting. En tankeväckare.