I vanliga fall skulle jag få härdsmälta när jag relfekterar över alla de sk unga vuxna som egentligen verkar vara ett gäng vilsna 14-åringar i en, av någon anledning, äldre kropp. Enligt min åsikt är det väl eftersträvansvärt att vilja och försöka framstå som en så bra person som möjligt. Eller är jag helt ute och cyklar? Vad är det egentligen för fel på raka puckar i ärlighetens namn och varaktiga relationer (oavsett om det är i vänskaps- eller romanskategorin), lite lojalitet helt enkelt?

Äh, folk får väl vara som de vill, är bara lite enerverad över faktumet att det verkar ha blivit en mindre folksjukdom att slänga ur sig saker som man varken menar eller står fast vid. Man märker verkligen vilka som faktiskt utvecklas åt rätt håll, det är väl av den anledningen man blir lite kräsen med vilka individer man väljer att stämpla som sina vänner nu när vi alla bör blivit vuxna. Helt plötsligt väger moral och framåtsträvan mer än humor och "bästpåfest" när man står i valet och kvalet om vem som bör få tillträde till ens hjärta och förtroende. Pålitlighet är nog den tyngst vägande egenskapen.

Och för att inte lämna något utrymme för eventuella misstolkningar:
Det jag efterfrågar är inte ett gäng tråkiga dönickar som inte kan ha kul för att det inte anses "vuxet".
Men ett vuxet tankesätt i kombination med en lekfull personlighet, det är min cup of tea!

Tänkte nu, utöver att filosofera över hur människor faktiskt tänker, sätta mig och läsa en bok om den mänskliga hjärnan och även få en inblick i dess fysiska funktion.. Men så ringde K-S och plötsligt insåg jag att jag hade glömt bort vår kaffedejt. Aja, får väl ta en tur med hunden och bege mig mott allhelgona sen då. Ikväll är det iaf Grås, får inte missas!