Jag förstår inte grejen med folk som alltid dras till samma städer, arbeten, fritidsaktiviteter och umgängeskretsar gång på gång trots att det bevisligen inte gör dem lyckliga. Eller är det så att man återgår till det man känner igen, fastän att man vet att det inte är särskilt givande, enbart pga människans oerhörda begär efter trygghet? Jag vill inte tro att det är så, fast det gör jag nog.

Alla människor bygger upp ett eget rutnät av regler, tankar, fördomar och värderingar. Fördomar är förövrigt summan av dina erfarenheter och intryck fram tills den dag du fyller arton. Därefter är det svårt att bryta mönstret, även om det kanske vore bäst för den individuella utvecklingen. Vilket gör att du är stängd för att anta en ny åsikt om den strider mot något du redan "vet". Det är nog därför människor är så jävla tråkiga, jag själv inräknad.

Vad jag däremot har lyckats radera ur mitt personliga lilla "rutnät" är Malmö. Inte för att det inte är skoj att träffa gamla vänner och uppleva gamla minnen, men det är fan inte "hemma" längre. Jag vet många som fortfarande refererar till staden eller byn de ursprungligen kommer ifrån eller har vuxit upp i som "hem", men jag kan nog inte riktigt förstå den känslan. Mitt hem är där jag har mitt hjärta. Därav saknar jag min gibson, min kulle och världens bästa sam.

Däremot kan malmö erbjuda mig något som jag ännu inte hittat i göteborg. Och det är alla sköna musiker. Fast det gör inte staden mer "hemma" för det. Världens mest briljanta idé; alla hänger med till göteborg och har världens storjam dagarna i ända! Någon som är på? Fett, då kör vi!

Under och in
R

---

Det är enkelt att vara smart - tänk bara på något korkat och säg raka motsatsen!