Idag (läs inatt) när jag skulle hoppa ut ur Lenas bil efter att hon kört mig hem från jobb kom vi fram till att det mycket väl kunde varit sista gången vi sågs. Konstig känsla det där.. ska jag verkligen lämna allt och alla jag har härnere? Fast å andra sidan, hur mkt kan man förlita sig på när allt är föränderligt? Saker och ting förblir aldrig detsamma oavsett vart man befinner sig.

Nu har det dock passerat ett par timmar sedan dess, klockan är kvart i fem på morgonen och jag försöker organisera allt inför sthlm. Jag har spelat alla fula partylåtar jag kan på guran och nu får winampen stå för musiken mellan besöken i tvättstugan. Av någon konstig anledning har dock min dator bestämt sig för att nästan enbart spela låtar som påminner om våren och fröken svår.

Just nu har jag sjukt mkt konstiga, sköna, frustrerande och förvirrande känslor i kroppen som jag skulle kunna sitta här och ordbajsa om hur länge som helst. Men jag väljer nog att avstå.

Min säng är för bred, jag saknar hennes hand mot min mage och tvättstugan kallar.

So long suckers, ses på pride!