Fredag idag.. and what to do? Är helt galet sällskapssjuk och rastlös, men samtidigt är jag så jävla trött att jag inte pallar ta mig från landskrona, vilket är ett ganska effektivt botemedel mot ett socialt liv. Har dock sprungit på sebbe på stationen/tåget två resor i rad nu så lite sällskapande har det blivit även norr om malmö. Vi tog en gemensam promenad hem idag, trevligt som tusan.

Utöver det har jag drabbats av någon sorts konstig kramp i käken. Jag misstänker starkt att detta beror på att jag tuggar förmycket, som en följd av min bottenlösa hunger. Hur fan blir man mätt? Det är nästan så att det är bud på att ta sig till jobb, trots att jag är ledig ikväll, för att få sig ett snack och en burgare.. Om jag ändå hade orkat röra mig...

Istället sitter jag här och filosoferar över alla dessa graviditeter.. har man inte pratat med en person på ett halvår är risken (eller chansen?) stor att de under tiden hunnit få till en halvgräddad bulle i ugnen. Hur kommer det sig? och varför ska alla jävlar ha barn just nu? När jag började på jobb blev jag anställd av en person som precis skulle gå på mammaledighet och föda.. denna person ersattes av en annan restaurangchef som nu lämnar över titeln till en tredje restaurangchef eftersom även hennes mage börjar likna en övermogen vattenmelon och det nu är dags att bege sig mot mammaledighetens hormonstinna dagar.. Det hela verkade bara vara en massa sammanträffanden till en början, man hajade till när man hörde att någon blivit på smällen, men sen tänkte man inte mer på det. Chefer, vänner, bekanta och okända människor man träffar på champagnefester med exotiska snittar är gravida.. (jaja, man får väl skylla sig själv om man festar med heterofolk a´la 25+) Även min gamla klasskamrat (den första jag vågade komma ut för) har gått och skaffat sig en liten knodd med, vad vi trodde var, hennes tonårskärlek.. Som sagt, man reagerar först, men sedan glider allt det där genom fingrarna..Men när någon som man däremot, för inte så längesedan, var ganska nära vän med berättar att hon förlovat sig och att de nu ska skaffa barn.. då rycker man till lite extra. "Va? Nù? REDAN!?" och sen kommer tanken "är vi verkligen så jävla gamla?". Visst, personen i fråga har något år mer på nacken än jag, men länge surfade vi på samma våglängd vad gällde festande, jobbande och sökandet efter nya ragg. Dock har nog hennes biologiska klocka alltid tickat på ganska bra. Att säga att min biologiska klocka tickar efter allt detta är ett kraftigt understatement. Den rusar fram som ett skenande tåg, den dunkar och skriker som en galen fånge i den vadderade cellen på ett mental-institut, om en bomb skulle smälla utanför mitt fönster nu skulle ändå ljudet drunka i det stadiga ringande min bilogiska klocka ger ifrån sig i ett försök att få mig att växa upp. Ge mig en het fru, en golden, en liten son som heter bastian och en villa och en bil.. ja hela jävla paketet, då blir jag nöjd..

Men nej, sådant har vi inte tid med.. Varför "nöja" sig med något nu? Det är nu vi ska ut och jaga våra drömmar!

Jag lägger på locket och ignorerar ljudet ett tag till..

We only waste our chanses, holding on to something like this
The only thoughts that crosses our minds includes 'how' and 'what' and 'if..'
'We were to let it slip?'
Been wondering what I've missed